Strandskydd i Umeåregionen

Planen avgränsar strategiska områden för utvecklingsåtgärder i strandnära läge vars syfte är att förstärka en levande landsbygd. Det handlar om områden för verksamheter, service, fritid, boende men också bevarande.

Syftet med det tematiska tillägget grundas i ändringen av strandskyddslagstiftningen som trädde i kraft 2009 och som innebär ett ökat lokalt och regionalt inflytande över strandskyddet för att bättre ta hänsyn till de olika förutsättningar och behov av utveckling som råder i olika delar av landet. Samtidigt som lagen innebär en skärpning mot exploatering av stränderna så medger den aktiv planering för bebyggelse i strandskyddade områden där exploatering i strandnära lägen gynnar landsbygdsutveckling, så kallade LIS-områden.

Betydelsen av etableringar i strandnära läge är annorlunda för länscentrat Umeå med omland där kraftig expansion sker, jämfört med regionens omfattande inland som sammantaget har en negativ befolkningsutveckling. Behovet att stimulera den lokala och regionala utvecklingen finns främst i de  områden som inte ligger i närheten av större tätorter. Planeringen utgår därför från en geografisk differentiering med indelning i stad, kust och inland. För de tre områdesindelningarna gäller olika förhållningssätt angående utpekandet av LIS-områden. För tillväxtområden (stad) är det inte möjligt att hävda LIS, längs kusten råder en en restriktiv hållning medan LIS kan prövas för landsbygdsområden (se vita ytor i karta nedan).

LIS inom Umeåregionen

Bilden visar en generell framställning av planeringsprincipen för LIS inom Umeåregionen. Inom tätortsområden, markerat i rött, är det inte möjligt att hävda LIS. För Umeåregionen gäller det Umeå med omnejd samt Sävar och Hörnefors tätorter samt tillväxtbyar i vissa stråk. Längs kusten, markerad med blå linje) råder en restriktiv hållning. För övriga, vita områden, kan det vara möjligt att hävda LIS.