Ingången, stöd för unga som dricker alkohol eller nyttjar droger

Droger har blivit allt mer accepterat bland Umeås ungdomar. Det berättar Eva Hellgren på Ingången dit unga som känner att de befinner sig i ett riskbruk kan vända sig för att få stöd.
– Hit kan man även vända sig som orolig förälder, syskon eller kompis. Vi erbjuder stöd och hjälp utan journaler, och man kan vara anonym.

Det har skett en attitydförändring bland ungdomar i Umeå vad gäller alkohol- och droganvändning. Färre dricker samtidigt som droger blivit mer och mer accepterat.

– Jag tror inte att det är fler som använder droger i dag jämfört med när jag själv var ung. Däremot har det skett en attitydförändring. Det är mer normaliserat med droger och ungdomarna ser inte på knark med skräck, säger Eva Hellgren på Ingången.

Ingången är en verksamhet inom Umeå kommuns socialtjänst med inriktning mot alkohol- och drogrådgivning för unga mellan 12–22 år, men även deras föräldrar. Ofta är Ingången precis vad det heter; ett första steg och försök. Ingången kan också vara en plats dit man kan vända sig som kompis eller syskon till ungdom som dricker eller använder droger.

Eva Hellgren är en av tre samtalsbehandlare som man kan få träffa om man söker sig till Ingången. Vi möter upp henne mitt i Umeås centrala delar för ett samtal.

– Ingången startades upp 2007 som ett projekt för att möta upp ungdomar och deras familjer i ett tidigt skede eller när det finns en misstanke om droganvändning. Vi är erbjuder stöd helt utan tvång eller myndighetsutövande, säger hon.

Ingången har ett förebyggande uppdrag. Ingen kan tvingas dit mot sin vilja. Ibland kommer ungdomar in via Fältgruppen, ibland via oroliga föräldrar samt då och då genom att ungdomen själv initierar en kontakt.

– Vi pratar om oron som finns, vad den bygger på, kanske vad vi fått höra från Fältgruppen. Samtalen föregås inte av någon utredning utan det kan räcka med ett telefonsamtal. Från första kontakten är målsättningen att ett första samtal ska genomföras inom en vecka. Vi för inga journaler. För många ungdomar och familjer är det ofta en lättnad att veta, säger hon och fortsätter;

– Vi för inte vidare information till polis eller socialtjänst. Vi har sekretess och hos oss får man vara anonym om man så vill. Jag brukar nöja mig med ett förnamn på de jag samtalar med.

Varje år passerar 150–200 ungdomar med varierad riskbruksproblematik genom Ingången. Vanligaste drogen är cannabis – en drog det finns många felaktiga uppfattningar om bland ungdomar menar Eva Hellgren.

– Många pratar om cannabis som om det vore hälsokost eller naturmediciner. En del självmedicinerar psykisk ohälsa eller andra diagnoser med cannabis eftersom de har fått information att det fungerar. Vi måste bli bättre på att informera barn och ungdomar innan de får fel information och uppfattning om bland annat cannabis. Cannabis är knark och knark är farligt, säger hon.

Hur går det då till i kontakten med Ingången? Eva Hellgren försöker beskriva ett genomsnittligt ärende:

– I de fall ungdomen inte hör av sig själv så är det ofta så att det är Fältgruppen som ”fångar” upp en grupp ungdomar där de misstänker att droger förekommer. De hör av sig till föräldrarna, tar ett möte och beskriver deras oro kring ungdomen. Ibland är vi med på mötet, i andra fall erbjuder de familjen att kontakta oss, säger hon.

Om familjen bestämmer sig för att ta stöd av Ingången sker det första mötet oftast inom en vecka. Där pratas det om oron som finns, stämmer fältgruppens bild med föräldrarnas.

– Ofta kan de förstå oron. Ofta är det en pusselbit som passar in i den stora bilden med exempelvis bekymmer i skolan, förändrat umgänge och förändrat beteende. Under samtalet kommer vi överens om hur vi tillsammans går vidare och hur de fortsatta träffarna ska se ut. I det fall föräldrarna önskar kan vi erbjuda provtagningar, säger Eva och trycker på ordet erbjuda.

Hon fortsätter:

– Det är det hela den här verksamheten bygger på; ett erbjudande om hjälp och stöd.

200 ungdomar, uppfattningen att cannabis inte är farligare än naturmediciner och droger som en del av vardagen; det låter inte särskilt upplyftande och lovande. Men trots allt är Eva positiv. Känslan att man gör skillnad är avgörande.

– Annars hade man inte orkat jobba här, menar Eva Hellgren. Det som är så tillfredsställande är att det ibland kan gå så fort för en ungdom att vända. Föräldrarna märker det genom att skolan börjar gå bättre, gamla intressen som ungdomen hade innan drogerna kommer tillbaka, säger hon och kisar över Rådhustorget.

Slutligen, några tips:

– Ha koll på era ungdomar, hör av er till dem med telefonsamtal inte sms, fråga vilka de är ute med och lär känna deras kompisars föräldrar. Tillsammans kan ni hjälpas åt. När vi, föräldrar och andra vuxna, skolor, polis och regionen jobbar tillsammans är vi starka. Och då gör vi ännu mer skillnad.