Karin Eriksson, en stridbar länsantikvarie

Karin Eriksson (1937–2014) utsågs 1976 till Västerbottens läns första länsantikvarie. Det var samma år som det nya ämbetet inrättades runt om i Sverige, och det blev ett ämbete som bröt den manliga dominansen på landets länsstyrelser. Tillsammans med Karin Eriksson blev ytterligare ett mindre antal kvinnor utnämnda runt om i landet.

Karin Eriksson var vid utnämnandet redan en känd profil i Umeå och Västerbotten genom sitt idoga arbete med byggnadsantikvariska frågor på Västerbottens museum. Karin Eriksson var delvis uppvuxen i Umeå och med undantag för barnaåren och några studieår förblev Umeå Karin Erikssons hemort.

Karin Eriksson, född 1937, växte upp i Vaxholm tillsammans med äldre brodern Anders Lundström, född 1935, och lillebror Lars Lundström, född 1938. Alla barnen var födda i Vaxholm dit föräldrarna Hjalmar Lundström (1903–1978) och Gunnel Lundström, född Grip, (1907–1996) flyttade från Borås där fadern, som var jurist, arbetade på advokatkontor och modern var hemmafru. När Karin var 11 år, 1948, flyttade familjen till Umeå där Hjalmar Lundström fick tjänst som hovrättssekreterare. Modern Gunnel var teckningslärare, utbildad på Konstfack, och i Umeå återupptog hon sitt yrke vid Umeå kommunala flickskola där hon var kvar fram till pensioneringen.

Karin gick i folkskolan på Vasaskolan men sökte in till Umeå Högre allmänna läroverk efter femte läsåret. Hon kom att gå latinlinjen och tog studentexamen 1956. Därefter flyttade hon till Stockholm och läste franska och konstvetenskap. Redan i Umeå hade hon blivit bekant med den ett år äldre Jan Eriksson från Gideå. De återfann varandra efter några år och gifte sig 1959 i Umeå men bosatte sig i Uppsala där Jan läste medicin och där parets två döttrar föddes. Jan fullföljde sina studier i Umeå från och med 1961. Äktenskapet upplöstes efter några år och 1970 gifte Karin om sig med kulturgeografen Gösta Weissglas som hade vårdnaden om två söner. Året därpå, 1971, föddes parets gemensamma dotter.

Karin började redan i Uppsala att studera till bibliotekarie och fortsatte därmed i Umeå men fullföljde inte utbildningen eftersom studierna delvis var förlagda söderut. Redan 1963 fick hon jobb vid länsmuseet med att ordna upp biblioteket men fick snart andra arbetsuppgifter och från 1974 var hennes arbete inriktat mot byggnadsvård. Hennes efterföljare på den posten kom att kallas byggnadsantikvarier. Som antikvarie vid Västerbottens länsmuseum fick Karin Eriksson i uppdrag att inventera skyddsvärda byggnader och miljöer i Umeås centralare delar. Under tiden vid museet höll hon även på med sina doktorandstudier. Studien om skyddsvärda byggnader utkom 1974. Året efter, 1975, disputerade hon på avhandlingen Studier i Umeå stads byggnadshistoria. De akademiska meriterna gjorde att hon undervisade en del vid universitetet bland annat på kulturvetarlinjen och på institutionen för museologi. Efter fjorton år på museet utnämndes hon så till länsantikvarie vid länsstyrelsen i Västerbotten.

1976 inrättades vid länsstyrelserna runt om i Sverige ett nytt ämbete, länsantikvarieämbetet. Orsaken till detta är tämligen komplicerad och hänger ihop dels med museiutredningen 1965, dels med bristen på idéer kring kulturminnesvården. Från politiskt håll var man nöjd med att Riksarkivet och Riksantikvarieämbetet skötte sitt. Vid tiden framfördes dock många tankar kring samhällsplaneringsfrågor och initiativ togs bland annat till den fysiska riksplaneringen och ett ökat naturskydd aktualiserades. Idén att även kulturminnesvården eller kulturmiljövården skulle ingå i samhällsplaneringen växte fram och ledde till ett förslag 1971 om att överflytta ansvaret för kulturminnesvården från länsmuseerna till länsstyrelserna. Ett sådant förslag skulle stärka kulturmiljövården eftersom den då kunde regleras via lagstiftning och Riksantikvarieämbetet kunde delegera beslut till länsantikvarierna. Tidigare hade länsmuseerna varit ansvariga för kulturminnesvården men saknade den tyngd som ett statligt ämbete hade. Med det nya förslaget kom länsarkitekten, naturvårdens företrädare och kulturminnesvården att sitta vid samma bord.

Men stora svårigheter väntade eftersom länsantikvarierna till skillnad från naturvårdsenheten inte fick egna personella resurser utan förväntades samarbeta med länsmuseet som var en helt annan institution med landsting och kommun som huvudmän (idag är delar av länsmuseet i Västerbotten ett aktiebolag). Vid museerna fanns de personella resurserna och inledningsvis var det tänkt att länsantikvarien skulle kunna föreslå museerna att göra vissa inventeringar eller vad det nu kunde vara men ett sådant samarbete blev mera sällan etablerat i praktiken. Länsantikvarien behövde inte bara utredningar om angelägna kulturminnen utan även planer för den praktiska byggnadsvården och kulturmiljövården. Karin Eriksson lösta detta genom att uppdra åt Rolf Sixtensson, byggnadsingenjör med stor kompetens inom den praktiska byggnadsvården, att på 25 % av sin tjänst utföra uppdrag åt länsantikvarien. Rolf kom dock inte att sitta på länsstyrelsen utan vid museet och hans lön betalades av länsstyrelsen via museet. Under loppet av några år hade deltidstjänsten blivit en heltidstjänst.

Hur skulle ansvaret för kulturminnesvården fördelas mellan Riksantikvarieämbetet, länsmuseerna och länsantikvarien? Fram till 1995 hade Riksantikvarieämbetet ansvar för kyrkorna. Det blev ganska svårt för de nytillträdda länsantikvarierna att både hinna med planering tillsammans med museet och kulturminnesvårdens egna samhällsplanerande ärenden. Kulturminnesvården hamnade i viss mån i en revirstrid mellan museerna och länsstyrelserna och så har det egentligen förblivit om man ser till situationen i landet. En av Karin Erikssons stora och viktiga insatser var dock att hålla samarbetet med museet levande vilket hon också lyckades med.

När Karin tillträdde den nyinrättade tjänsten som länsantikvarie var hon till en början helt ensam och hade då länsrådet som chef. Efter en tid fick hon vissa administrativa resurser men aldrig egentligen en akademiskt kvalificerad stab. Den fanns vid museet. Så småningom, men först på 1990-talet, anställdes både en biträdande länsantikvarie som var arkeolog, en kompetens som Karin saknade, och det inrättades även en tjänst för kyrkoärendena. Fem eller sex år före Karin Erikssons pensionering gjordes en omorganisering vid länsstyrelsen där kulturmiljöenheten miste sin självständighet vilket gjorde henne mycket besviken. Karin kom under sin sista tid före pensioneringen att träda tillbaka som länsantikvarie dels för att bli mentor åt den nye länsantikvarien dels för att arbeta med det projekt som handlade om Blå vägen och vänorten Petrozavodsk.

Karin Erikssons efterträdare, länsantikvarie Bo Sundin, idag pensionerad, arbetade med Karin Eriksson både vid museet och på länsstyrelsen. Han menar att det är inom fem områden som Karin har gjort ovärderliga insatser, något som gör att Västerbotten är synnerligen väl rustat när det kommer till kulturminnesvård och kulturmiljövård. Jag har redan nämnt det viktiga samarbetet med länsmuseet som också inkluderade kontakter med Riksantikvarieämbetet som bjöds in till Umeå för att göra studiebesök runt om i länet.

Karin Eriksson tog ett kraftfullt initiativ vad gäller byggnadsminnesvården. Arbetet med att få byggnader byggnadsminnesförklarade med stöd av kulturmiljölagen är mycket omfattande. Under Karin Erikssons tid som länsantikvarie upprättades ett 50-tal byggnadsminnen i Västerbotten. Vidare initierade Karin en enastående kunskapsuppbyggnad om tillståndet i länet vad gäller kulturminnesvården och kulturmiljövården. Hon samarbetade såväl med kommuner runt om i länet som med företrädare för universitetet. Det var ett pionjärarbete av imponerande omfång. Ett oerhört stort antal rapporter skrevs om såväl specifika miljöer som enskilda platser. Karin var en systematisk och ordningsam person och såg till att ett stort arkiv för kulturmiljövård byggdes upp. Detta kom att ha avgörande betydelse när lagen om riksintressen inom kulturmiljövården kom 1987. Riksintressen ska skyddas av miljöbalken mot, som det heter, påtaglig skada – tyvärr ett diffust skydd således. Hursomhelst kom ett femtiotal riksintressen att etableras i Västerbotten. Hennes arbetsuppgifter omfattade hela Västerbotten och bland de insatser som gjordes kan nämnas upprustningen av det samiska Fatmomakke. Men det var inte bara de storslagnaste miljöerna som intresserade henne. Hon såg också till att den långa björkallén i Bygdeträsk och ett antal stenbroar bevarades.

Ser vi till Karins arbete hade hon mycket att kämpa för och det är troligen för alla de duster som hon utkämpade om enskilda byggnader och miljöer som hon är känd för allmänheten. Hon var stridslysten och orädd och engagerade sig långt utöver vad ämbetet föreskrev. Att försvara Umeå mot hårdföra exploateringsintressen från såväl kommun som enskilda visade sig dock vara en svår uppgift. Samtidigt som Umeå kommun till exempel beslöt att godta den inventering som låg som grund för de skyddsvärda miljöerna revs hus efter hus. En av de insatser som Karin var nöjd med var att hon räddade Moritzska gården. Även om det var så att hon i samband med flytten av huset väcktes mitt i natten av ett anonymt telefonsamtal som belåtet konstaterade att nu brinner Moritzska gården. Men trots att halva huset brann ner beslöts om återuppbyggnad.

Det socialdemokratiska kommunalrådet Margot Wikström var mycket aktiv i omdaningen av Umeå centrum och den som drev frågan om höga hus i centrum i strid med den godkända bevarandeplanen. En strid Karin förlorade var den om Plaza hotell som dels innebar en rivning av biografen Odeon, en av få funktionalistiska byggnader i Umeå, ritat av Denis Sundberg, dels negligerade hennes motstånd mot att föra in höghus i centrum. I den kampen fälldes många hårda ord från politikerna som dock erkände att hon gjorde ett bra jobb men samtidigt tog de avstånd från konsekvenserna av kulturminnesvården. Kommentarerna mot Karin i media var spydiga och även om hon inte visade något utåt måste debattklimatet varit påfrestande. Kvarteret Balder, som in på 1980-talet hade kvar en stor del av sin trähusbebyggelse, kämpade Karin för, en till dels fåfäng kamp eftersom husen mot det som skulle bli Renmarkstorget revs och bebyggdes med en för den tiden typisk men intetsägande arkitektur. Karin Eriksson utkämpade således många strider när det gällde att värna om bevarandet av enskilda byggnader och hela kulturmiljöer. Redan under sin tid vid museet deltog hon i motståndet mot kyrkbron som ju kom att splittra hela miljön kring kyrkan.

Karin var mycket duktig på det utåtriktade arbetet och hade ett brett kontaktnät. Hon var orädd, kunde bli arg och ta strid. Hon lyckades driva igenom att Umeå stads centrala delar med fasad mot älven klassades som riksintresse när detta var möjligt 1987. Redan då var Umeå en sargad stadsmiljö där mycket av den gamla staden hade rivits och utvecklingen har visat att det var mycket svårt att försvara Umeå stadsbild mot enskilda fastighetsägare och kommunens planerare.

Ett framträdande drag hos Karin var inte bara att hon skötte sitt arbete mycket plikttroget och deltog i debatterna utan att hon också var en mycket aktiv folkbildare. Hon höll otaliga föredrag, ledde stadsvandringar bland annat i Föreningen för byggnadskulturs regi. Denna förening hade bildats 1976 på initiativ av Karin Eriksson. Föreningen samlade många av stadens byggnadsvårdsintresserade och kom att bli en viktig opinionsbildare. Föreningen bjöd in till föredrag, ordnande stadsvandringar, instiftade ett pris, Umeåspiran som kunde delas ut både till nybyggnader och upprustade äldre miljöer.

När Västerbottens museum inrättade stiftelsen Helge Lindens minne 1968 blev Karin Eriksson dess sekreterare och satt med i stiftelsens inköpsgrupp. Hon var således en drivande, föreningsaktiv person. I Västerbottens läns (numera Umeå) konstförening var hon ordförande från mitten av 1980-talet. Hon var även engagerad i Olofsfors bruk där inventering och kunskapsutveckling kring verksamheten på bruket ledde fram till bildandet av en stiftelse som vill rusta upp och göra platsen tillgänglig för besök. Olofsfors bruk är idag klassat som riksintresse. I detta sammanhang kan nämnas de så kallade kulturrummen som Karin tog initiativ till att inrätta. De finns bland annat i Olofsfors, Fatmomakke, Ratan och på Holmön.

Ett annat projekt som hon ägnade stor uppmärksamhet var Blå vägen och förbindelsen med Umeås vänort Petrozavodsk, Blå vägens slutstation i öster. Hon började redan under sina sista år på länsstyrelsen med att arbeta med Blå vägen och fortsatte därmed efter pensioneringen. Hon ville ordna hjälp med att rusta upp de delar av vägen som hade behov av detta. Hon till och med lärde sig ryska för att bättre kunna kommunicera med företrädare för vänorten.

Karin var oförtröttlig i sitt arbete och oförtröttlig som företrädare för kulturmiljön i Västerbotten. Lite uppmärksammat har varit att hon på förslag av Rolf Sixtensson tilldelades Olof Högberg-plaketten 2012 för det arbete som hon utfört för kulturmiljöerna i Västerbotten. Karin tilldelades även 1994 Umeå kommuns Minervabelöning för sina insatser som kulturbevarare.

Karin Eriksson hade sitt främsta sammanhang inom familjen men också bland många olika människor som delade hennes omfattande konst-, musik- och litteraturintressen. Hon var också ornitologiskt intresserad, intresset för naturen hade följt med från föräldrahemmet.
In i det sista var hon engagerad i det som varit hennes livsuppgift, intresset för och arbetet med äldre bebyggelse, dess historia vård och bevarande. Hösten 2013 skrev hon två artiklar i den jubileumsbok om Umeå som utkom 2014. Den ena artikel handlade om rådhuset och den andra om det moderna Umeå. I den artikeln visar hon sitt engagemang för vad hon uppfattade som en god stadsmiljö. Karin upphörde aldrig att försvara värden som hon ansåg omistliga och ju äldre hon blev desto friare kände hon sig att uttala sin mening.

Sedan 2009 hade Karin Eriksson levt med en cancersjukdom. Under stora delen av sin egen sjukdom var det emellertid makens då alarmerande sjukdom som tog tid och kraft i anspråk. Medan han återhämtade sig blev Karin allt sjukare och dog i april 2014. Hon ligger begravd på Norra kyrkogården i Umeå.

Text: Kerstin Thörn