Anna Lindhagens rösträttsresa i Övre Norrland 1907

Den 4 juli hade jag mitt första föredrag i Vännäs, en järnvägsknutpunkt, där järnvägen tar av till Umeå, och dessutom exercisplats. Där hade aldrig förut hållits rösträttsföredrag – orten hade visst ansetts för liten – och man var rädd för att det ej skulle bli folk. Så småningom samlades likväl ett 75-tal i skolsalen, vilket ansågs bra för Vännäs; mig uppmuntrade det att det var många kvinnor där, då det hade spåtts att kvinnorna nog ej skulle komma. Särskilt observerade jag också några beväringar. Underbart att beväringar var med på agitation för kvinnosak! Men det befanns vara några ungdomsklubbister, och deras kretsar äro ju såsom vi alla veta glädjande nog vunna för kvinnans rösträtt.

Jag talade så varmt jag förmådde och fick publiken med mig, det kände jag, vilket ju var för mig en uppmuntrande början. Efter föredraget stannade kvinnorna kvar, entusiastiska för att snart få rösträtt, och bildade Vännäs kvinnoklubb med uppgift för medlemmarna att sätta sig djupare in i sin rösträttsfråga och att intressera övriga kvinnor i orten. En bra form för att hålla intresset vaket, då man ej känner sig stark nog att bilda rösträttsförening.

Sedan jag hållit ett föredrag i Umeå, Västerbottens fina huvudort, vilket ju egentligen ej var så nödvändigt, då de där äro så vakna förut, började jag min kustfärd med Sandviks sågverk. Där såg det mörkt ut att det skulle bli några åhörare alls. Ett 20-tal fick jag nöja mig med att tala för. Kvinnorna gå nog i Sandviken i sitt dagliga enahanda och kunna ej tänka sig att några rättigheter kunna existera för dem. Männen tyckte väl jag var en okänd individ, som därtill ej kommit dit den vanliga vägen såsom fackföreningsagitator.

Entusiasmen måste emellertid dras upp även för de tjugo, men efter föredragets slut bad jag dessa tjugo att gå ut i gårdarna och skaffa folk tillsammans till kl. 9, så skulle jag hålla om föredraget ute på ”Nybergs gård”. Och dit på gården mitt i byn kom det mycket folk, män och kvinnor av alla åldrar, och barnen klättrade upp runt förstubron, från vilken jag talade. Kl. 9 på lördagskvällen voro kvinnorna äntligen lediga, jag kände att jag här hade framför mig många kvinnor, vilka aldrig hört ett ord som kvinnosak förr och kanske ej ens vågat tänka att kvinnorna liksom männen voro medborgare.

Aldrig i mitt liv har jag villigare och med mera hänfört hjärta talat för kvinnornas rösträtt än denna ljusa sommarafton under bar himmel inför Västerbottniska sågverksarbetare och inför deras hustrur, döttrar och systrar, i vilkas ansikten jag tydligt såg intresset och hos många ett första uppvaknande till att kräva en rättighet, som de i sin förtryckthet ej tänkt på att börja kräva.

Det är ej så att kvinnorna ej vilja ha medborgarrätt. Det är endast så att många av dem ej kunnat tänka sig möjligheten av att det verkligen skulle tagas hänsyn till åsidosatta kvinnor.

Om Sandvik måste jag för öfrigt berätta följande: Där användas tidvis kvinnliga stuveriarbetare. Naturligtvis frågade jag om de voro missnöjda därmed. Nej, tvärtom, blev svaret, det är en god extraförtjänst för de unga flickorna, ej särdeles hårt arbete och medför ej alls några särskilda sedliga vådor. Flickorna bo ju i sina hem, gå ned till hamnen och stuva, där arbetet ledes av en hustru som är allmänt aktad för ordentlighet. Så ett förbud för stuveriarbete önska ej kvinnorna i Sandvik.

Man förstår ej riktigt hur imponerande stort Norrland är förrän man rest dit. Ej blott till Sundsvalls och Hernösandstrakten, som ju ligga jämförelsevis sydligt, utan dit långt uppåt på väg till Midnattssolens land. Umeå, Skellefteå, Piteå, Luleå och Haparanda, dessa städer kunna vi räkna upp ur geografin men för vår tanke smälta de ihop till ett. De långa avstånd som skilja dem sinsemellan hava vi icke alls klart för oss. Man blir därför överraskad att få höra att från Umeå till Skellefteå är det en hel dagsresa, från Skellefteå hamnplats Ursviken till Piteå får man resa en hel natt. Från Piteå till Luleå är det verkligen bara några timmars färd, men från Luleå till Haparanda har man sig återigen en dagsresa med ångbåt. Vilket stort land Sverige är, det blir man särskilt påmind om i övre Norrland. Och vilken imponerande natur! Var och en av huvudorterna där uppe har sin egen älv, som flyter ut i havet bred och lugn förbi leende, uppodlade bygder och täta gårdar. Från Lapplands fjäll och sjöar komma älvarne, gå på sin väg genom obygden, skumma i brusande vattenfall, innan de så stilla flyta förbi de odlade bygderna och falla ut i havet.

I Skellefteå. Ursviken, Piteå och Luleå var tiden mogen för rösträttsföreningar, vilka även bildades. ”Det är ju så klart att de skulle ha förening”, tyckte alla de livligare kvinnorna, och de trögare sågo så nöjda ut att det blev något av, fast de jämrat sig först och förklarat det omöjligt. De som valdes i styrelserna, det var alla slag av kvinnor: folk- och småskollärarinnor, handelsidkerskor, hustrur till förvaltare och hustrur till småfolk, telegrafister, postfröknar etc. etc. I Ursviken fanns det ett par arbetarhustrur, som voro alldeles särskilt intresserade, och drevo fram saken där.

I parentes vill jag säga om Skellefteå och Piteå att de voro till sitt yttre ett par små förtjusande samhällen, dit järnväg och fabriker med sin oftast förfulande inverkan ej ännu nått. Där var idylliskt med små hus och trädgårdar omkring och sedan bondlandet så gott som inpå husknutarna.

Tyvärr hade jag ej tid att fortsätta hela kusten uppför; att bilda föreningar i Neder-Kalix och Haparanda blev i stället Anna Kleman beskärt.

Efter väl förrättat verk i Luleå och sedan jag bekantat mig med Norrskensflammans redaktion, och i deras sällskap besökt Karlsviks järnförädlingsverk med delvis rent upprörande dåliga arbetarbostäder, vände jag kosan inåt landet. Några mil uppåt Lule älv vid en lantgård låg jag och vilade mig några dagar. Ni skulle sett ängarna där! Under inverkan av allt sommarljus däruppe, bliva ängarna frodigare än här nere hos oss och prunka i färger, som gå över våra ängars. Och höjderna äro så blå och luften så ren och stärkande och älven så mäktig och på samma gång så mild.

Mina föredrag fortsatte jag i Boden, ett samhälle som jag finner nästan skräckinjagande, ehuru det är mycket naturskönt, till följd av alla fästningar de hålla på att bygga där. Boden är ett vaket samhälle med organiserade arbetare och folk som gå på föredrag. Där hade jag en stor sal fullsatt med åhörare, som fingo inpräntade i sig att vi kvinnor begära lösningen av vår rösträttsfråga vid nästa riksdag 1908.

I Boden bildades naturligtvis förening. På platsen finns en socialdemokratisk kvinnoklubb, en av deras styrelsemedlemmar valdes in i styrelsen för den nybildade rösträttsföreningen.

Från Boden begav jag mig på hemväg, men passade på och rastade på ett par lämpliga ställen för att tala rösträtt. Så vid Vindeln, en utmärkt vackert belägen ort vid Vindelälven, som är en gren av Umeälv. Där finns nämligen folkhögskola, kvinnlig kurs pågick och jag ville nå eleverna.