Umeälven – den tjutande, gnyende eller dånande

Baggböle sågverk fick rättigheter 1803

Att få anlägga ett sågverk i början av 1800-talet krävde rättigheter i form av sågramar och sågrätter för ett visst antal träd. Det krävdes även tillgång till fallande vattenkraft för att driva sågklingorna. Detta innebar att den tidens sågverk byggdes en bit in i landet från kusten sett och då behövdes, för export av det sågade virket, möjligheter till transport till lastageplatserna där fartyg kunde angöra. I Baggböle vid Ume älv fanns just älven som transportör men först måste de närmaste forsarna passeras. Lastageplatserna var vid Umeå stad, Degernässand, Holmsund och Västerbacken.

Baggbölesågen med Baggböleforsen som drivkraft var Umeälvens första sågverk. År 1803 erhölls de första rättigheterna för ett finbladigt vattensågverk vid Baggböleforsen. Sågen byggdes åren 1813–1814 och privilegierades för fyra ramar med en total sågrätt om 2 883 träd per år.

För transporten av det sågade virket byggdes en vattenränna i trä mellan Baggböle och Klockarböle. Där fångades virket upp och staplades i flottar som sedan med roddbåt, vattenström och vind fördes till lastageplatserna.

Beryktad sågverksägare tar över i Baggböle

Firman James Dickson övertog Baggböle sågverk under 1838–1841 och det blev snabbt Umeregionens största genom övertagande av andra sågars privilegier och sågrätter.

Med ett andra såghus hade man till slut 16 sågramar. Vid sågverksområdet fanns även verkstäder, smedja, kontor, kolhus och tullkvarn. Vid sågdammen låg arbetarbostäderna.

Tillgången på träd att såga var helt beroende av böndernas vilja att avverka ur sina skogar. Baggbölesågen hade i slutet av 1840-talet rätt att årligen avverka 3 200 träd på kronoallmänningar, helt otillräckligt för sågens kapacitet. Under 1855 var den totala stockfångsten 20 040 träd. Genom skogsköp med 50-åriga avverkningsrätter var man snart uppe i volymer om 150 000 stockar årligen. Med hjälp av flottning i Ume- och Vindelälven togs stockarna ner till Baggböle. Längsta flottningssträckan kunde vara upp till 24 mil.

Baggbölesågens dominans i Umeregionen avtog när ångkraften kunde användas som drivkälla för sågramar. Sandviks ångsåg var den första i Umeälvsdeltat, anlades 1860, och där kunde fartygen lasta sågat virke direkt.

Bolaget bakom Baggbölesågen anlade 1885 en egen ångsåg vid lastageplatsen i Holmsund och började då avveckla vattensågen.

Karta över Bölesforsen från 1868

Umeälven gjorde länge skäl för sitt namn Uma (vrål, dån) i äldre svenska. Älven var fylld med ett antal forsar. Kartan från 1868 visar en av de nedre, Bölesforsen. När isarna släppte på vårarna kan man tänka sig att älven umade vid forsarna och när vårflod (från det närmaste skogslandets bäckar) och fjällflod anlände var forsarna stora med dånande vattenmassor. Kartan visar hur främst de som ville transportera virke i form av sågat, och senare hela, stockar utför älven önskade påverka den. På stadssidan där dagens Lundåkern finns visar kartan att stranden var rejält inskuren mot land av älven. Det hade man börjat motverka med stensättning längs stranden och med en stenkista som man försökte skapa ett sel med. Stenkistans riktning visar den äldsta strandlinjens riktning. Därinnanför en prickad linje för stranden år 1730. Motsvarande strandlinje vid Bölesidan syns vid Öfre Ören.

För att med sågat virke kunna passera Öfre och Nedre Bölesörarna ville man gräva kanaler genom dem som de rödsträckade partierna visar och på så sätt passera Bölesforsen. Notera att vid Övre Bölesören även fanns ett laxfiske. Det ägdes av Bölebönderna som förmodligen skapat delar av Öfre Ören.

Kartans handskrivna text till höger återger Kungl. Maj:ts brev från 6 november 1868 om avledningskanalen öppnande genom Övre Bölesören, fiskebyggnadernas borttagande och hur stenkiständringar skulle ske.

Texten till vänster beskriver det resultat som uppnåddes, dvs. att stenkistan förlängdes med 150 fot (cirka 45 meter), att den vänstra stranden skyddades genom stenflyttning med mera och att stenflyttning även skett vid övre änden av kanalen.

Med de här arbetena i älven skapades det som senare blev Böleskanalen och var en första början av Bölesholmarnas bildande.

Hultet strax ovan Backens kyrka

Baggbölesågen var den första som regelmässigt flottade sitt timmer i Umeälven. De övriga sågverk som gjorde det hade ibland problem att skilja ut sitt timmer från andras. Efter ett par flottledssyner, den senaste 1867–68, beslutade Kunglig befallningshavare år 1877 rätt för alla att bedriva flottning. År 1880 kom den första "Kungliga förordningen om allmän flottled". Därmed fick Länsstyrelserna i uppdrag att inrätta dessa flottleder. Strömrensnings- och flottledsbolaget Uman/Vindeln startade 1883 utbyggnad av flottleder i de två älvarna. Intressenterna i bolaget bildade Umeå Flottningsförening i januari 1890. År 1886 togs ett skilje i bruk. Det kom att kallas Hultet och senare Gammhultet och låg strax ovan Backens kyrka.

Umeälven från bron 1934

Småbåtshamnen nedan Landsvägsbron. Idag kallas bron Gamla bron alternativt Cykelbron. Den ersattes 1949 med Tegsbron som huvudsaklig bilbro. Fotografiet är från tidig sommar 1934. Till vänster ses nuvarande Broparken. Den stora byggnaden är von Ahns magasin och på kajen syns Hamnmagasinet, idag Ungdomens hus. Mellan Ungdomens hus och von Ahns ligger Tegsbron idag. Den vita ångaren vid stadskajen är S/S Vesterbotten, en passagerarbåt som skaparen av detta fotografi hade anlänt med. Vesterbotten trafikerade linjen Umeå-Holmsund-Härnösand-Stockholm åren 1933–1939. Småbåtshamnen är ett tydligt bevis på att älven lockade Umeåborna på deras fritid. Texten på den lilla boden på flotten är "Köp Wretlings möbler, Kungsgatan". Wretlings möbler var en på den tiden välkänd möbeltillverkare och designfirma i hörnet Brogatan/Kungsgatan.

Tegsrännan, utsikt från bron

Tegsrännan blev benämningen på den ränna som 1915 skulle bilda fortsättningen av transportled för timmer via Böleskanalen till Lillåns skilje. I och med att rännan för timmer blockerade de redan befintliga kajerna efter Tegsstranden anlades kajer utanför rännan. Bilden är tagen från Landsvägsbron (dvs. Gamla bron alternativt Cykelbron) och visar kajen för Umeå Ångbryggeri.

Trähängbron till Öhn byggdes 1915

Öhn hade fram till sommaren 1915 saknat landförbindelse. Mellan Öhn och fastlandet på Östteg fanns en enkel färja som öborna kunde frakta sina kreatur på till utmarkerna på Tegssidan. I och med Länsstyrelsens beslut om placeringen av det nya skiljet för flottning av timmer till Lillån skulle broförbindelse upprättas. Timmerrännan till skiljet skulle ju komma att blockera den befintliga båtförbindelsen. Hängbron byggdes helt i trä med en spännvidd på 112 meter. Brobanan var 2,2 meter bred och skulle klara en belastning av 2 ton rörlig vikt.

Ångbogseraren Sonja 1912

Den lilla ångbogseraren Sonja byggdes 1900 för Strömrensningsbolaget i Ume- och Vindelälven. Båten överfördes till Umeå Flottningsförening året därpå och var i föreningens tjänst som bogserare av timmer i Umeälven. När denna bild togs 1912 hämtades det från Nyhult sorterade och buntade timret vid Landsvägsbron. Där fanns en telefonledning till Nyhult så att skepparen kunde få besked om hur många buntar som skulle hämtas och till vilken ägare.

Utöver skepparen fanns en eldare, en maskinist en, ibland två, däcksman samt en kocka ombord. Den tiden var ångbogseraren besättningens ögonsten och stolthet. Den hölls så ren som möjligt, eldades med ved, och all ledig tid ombord gick åt för besättningen till att putsa däck, hytten och all mässing (nakterhus, roderrattens mässingsbeslag, taltratten till maskinisten och maskintelegrafen).

Fororna med timmerbuntar bogserades till sågverk och massaindustrier i Umeälven. Det timmer som skulle till ägare utanför Umeälven bogserades till Västerfjärden för omläggning till ramar som blev stadigare än buntar och klarade havsbogsering.

För besättningarna var det en både slitsam men ändå behaglig tillvaro på ångbåten. Ångmaskinen gav ovan däck endast ett väsande och pumpande ljud ifrån sig och det gick utmärkt att i samtalston kommunicera med folk på land. Under däck i maskinrummet var det mycket varmt och slamret från maskinens pistonger var tydligt men ändå inte så högt. Dock blev röstläget något högre än på däck. Foto från Kulturarv Västerbotten, Skellefteå museum.

Lillåns Skilje 1937–1950 

Lillåns skilje sträckte sig från bron mellan Östteg och Öhn cirka 1,5 km nerför älven ner till Umeå Flottningsförenings verkstadsområde. Därefter kom den ett drygt par hundra meter långa buntsorteringen där det buntade virket lades i foror för vidare bogsering.

Från 1937 behövdes det 238 man som bemanning för ett skift. Under högsäsong kördes två skift. Det var 34 bryggor som tillsammans var uppdelade i 102 sorteringsmått. Innanför varje brygga fanns ”kalvhägna” med vardera tre sorteringsmått fördelade längs efter hela sträckan av 1,5 km. Sorteringsmåtten gick lite tvärs över älven mot Östtegssidan. Till varje sorteringsmått fördes ett ägarmärke. Som mest fanns 42 olika ägare till de stockar som sorterades. Ägarmärket var yxhugget i stockarnas grövre ändes utsida. För att kunna hinna med stockarna till ägarna med stora volymer upprepades deras märkning i ett flertal "hägn". I slutet av timmerrännorna kom ägarmärken med mindre volymer.

Sorteringsmåtten tappades av var för sig i en ränna som gick mot en buntvagn. Där stod först en räknare som räknade stockarna för varje bunt. Buntvagnen pressade samman stockarna och det slogs kättingar runt dem. Därefter knuffades den färdiga bunten ut ur rännan och fick själv driva nerför älven mot buntsorteringen där foror per ägarmärke lades samman inför bogsering.

Buntvagn 2, 1952

Stockarna från ett sorteringsmått har kommit ner till buntvagnens brygga. Här har stockarna räknats och städats till så att de stabilt kan bilda en bunt i den 9 meter breda bassängen. Buntvagnen har sänkt sina spjut och styrt samman stockarna mot vad som kallades kättingbryggan. Den står i högre höjd än vagnen och har även den spjut som höjs eller sänks. Kättingarna som via vajrar varit fästa i kättingbryggan dras upp över den hoppressade bunten, björnas (spänns) och förses med en träflor. På träfloren har antalet stockar och ägarmärket skrivits. Buntvagnen backar en aning så att bunten sätter sig i vattnet, spjuten på kättingbryggan höjs och buntvagnen knuffar slutligen sin bunt under bryggan för färden utför älven mot buntsorteringen.

Flygbild från buntsorteringen, cirka 1950

Från öster mot väster är denna flygbild, troligen från 1950, av Lillåns skilje med buntsorteringen närmast. Till buntsorteringen följde de längre upp hoppressade och kättingsurrade buntarna med älvens fart utför Lillån till dess de skulle sorteras som foror för varje ägarmärke. Här lades de på rad och surrades längs efter med bogservajer. Fororna bogserades till slutanvändarna Umeå träsliperi, Öbacka såg, Bowaters trämassefabrik vid Sofiehem, sågarna i Holmsund, Sandvik och Obbola sulfatmassafabrik. De ägarmärken som skulle till slutanvändare utanför Umeälven bogserades via Rinneln till Västerfjärden.