Centrala stadsdelarna

Uppgifterna om socialt kapital i bostadsområden kommer från Umeå universitets pågående forskningsprojekt ”Socialt kapital som en resurs i planering och design av socialt hållbara och hälsofrämjande bostadsområden” (2018–2021) som genomförs i samverkan med Umeå kommuns kommission för social hållbarhet. Uppgifterna bygger på en enkätundersökning som besvarats av drygt 7000 umeåbor där syftet är att undersöka hur socialt kapital förändrats över tid genom att bland annat titta på stadsplanering samt att undersöka hur människor upplever utvecklingen av socialt kapital i sina bostadsområden och hur förändringar av det sociala kapitalet inverkar på människors hälsa och livskvalité. Viktigt är att poängtera att nivåerna i indexet är relativa, det vill säga att bostadsområdena i Umeå rankas i förhållande till varandra. Att ett område exempelvis sjunker från en nivå av socialt kapital till en annan behöver alltså inte nödvändigtvis betyda att det blivit sämre i det området utan det kan också betyda att det blivit bättre i andra områden.

Stadens ansikte var länge vänt mot söder med anledning av älven som resurs för såväl handel, industri och transport. Efter branden gjordes en insats för att göra fasaden mot älven mer representativ; Strandgatan anlades och byggnadernas huvudfasader placerades mot söder. Staden kom senare att alltmer vändas mot norr, då vattenvägen kom att konkurrera med den nyanlagda järnvägen som kom till staden 1896. I Rådhusesplanadens fond placerades, mycket medvetet, det representativa stationshuset. Från centrum kan man, i parkerna och gatornas förlängningar, få utblickar ned mot älven och kajområdet vilket är att betrakta som ett viktigt kvarvarande karaktärsdrag för den tidigare sjöfartsstaden. I slutet av decenniet färdigställdes järnvägstorget, i anslutning till stationsbyggnaden, med sina strålgator med inspiration från kontinenten.

Under 1920-talet måste Umeå hamn flyttas. Även denna gång är landhöjningen orsaken, då avståndet till havet ökar och det blir allt svårare för större fartyg att angöra hamnen på grund av uppgrundning. Uthamnen i Holmsund anläggs i dess ställe. Under 1900-talet växer Umeå markant och avståndet till grannsamhällen minskar; Tegsbron invigs 1949. Under 50- och början på 60-talet pågår ett arbete med att etablera en högskola i staden och 1965 invigs Umeå universitet. Samma år slås staden och landskommunen samman och året därpå passerar befolkningen 50 000

Den rutnätsplan som dagens Umeå är uppbyggt efter är påtaglig och karaktäriseras bland annat genom de långa breda huvudgatorna i öst-västlig riktning. Rutnätet skapar genomsiktlighet, både i öst-västlig och nord sydlig riktning och underlättar för såväl orientering som upplevelsen av stadsdelen. Utmed långgatorna kan man se genom hela staden. Återkommande inslag är alléer och breda esplanader som utgör avskiljande element, där både Västra esplanaden och Rådhusesplanaden utgör särskilt urskiljbara sådana. Rådhusesplanaden binder samman två av de mest tongivande, platsbildningarna i området, Järnvägstorget och Rådhustorget, och utgör ett betydande handelsstråk. I anslutning till esplanaden ligger kollektivtrafiknoden Vasaplan. Från Rådhustorget löper Kungsgatan i öst-västlig riktning och kopplar ihop det större torget med Renmarkstorget och i förlängningen de östra och västra skapar en dynamik i stadsbilden som växlar mellan liten och stor skala (den senare främst längs esplanaderna och älven). Centrumfyrkanten präglas följaktligen av en högre täthet än resten av staden. Här finns i princip enbart medelhög till hög bebyggelse i sluten struktur, vilket skapar ett stort antal innergårdar av blandad användning. Såväl exploateringstal som täckningsgrad är höga, vilket innebär att fler personer ska samsas på de gröna, öppna ytor som finns.

Här går givetvis de planterade alléerna som gett staden dess namn Björkarnas stad att finna. Centrums struktur och karaktäristiska bebyggelse innebär att stadsdelen idag präglas av en täthet och därmed mindre rymlighet på friytorna i förhållande till övriga stadsdelar. Här är det istället av särskild hög vikt att de gröna ytor som finns innehar höga kvaliteter, vilket de många parkerna är exempel på. Rådhusesplanaden löper likt en långsträckt parkremsa från järnvägen i riktning mot rådhuset och älven, där den pampiga Rådhusparken tar vid. Här stannar Umeborna gärna till i en grön oas i stadskärnan, omgiven av representativa fasader, ända sedan den anlades 1897.

Där älven och Rådhusparken möts övergår den till det sentida tillskottet Årstidernas park. När Strandgatan gavs en mer avskalad och stadsmässig utformning, samt en av Kyrkbrons tillfarter revs, skapades plats för en större sammanhängande parkyta som knyter samman Rådhusparken med kyrkbacken och Vänortsparken. Parken är till för alla som söker en andningspaus, en grönskande oas på Umeälvens strand och en tillåtande plats; i dess mitt finner man Frizon, som manifesterar en jämställd mötesplats utan förväntningar i det offentliga rummet.

En stor del av stadsdelen präglas av verksamheter och deras anspråk; centrumfyrkanten är det pulserande hjärtat i stadens kommersiella liv. Koncentrerade i gallerior och kring de främsta handelsstråken Kungsgatan och Storgatan, samt utspridda kring kvarteren, finns här en mångfald av butiker, caféer och restauranger av skilda storlekar som erbjuder något för alla. Denna blandning, av såväl bostäder som olika typer av verksamheter, gör att Umeås centrum fortfarande verkar levande långt efter att arbetsdagen tagit slut och solen börjar skymma.

I stadens centrum finns det gott om platser att mötas på – här återfinns i själva verket stadens högsta täthet av offentliga målpunkter där såväl Väven, torgen, parkerna och kajen och vad som kallas staden mellan broarna är självklara exempel och inspel i många umebors vardag. Vid Järnvägstorget, där såväl regional busstrafik som tågtrafiken angör staden, utgör tillsam-mans med Vasaplan betydande inslag i det rörelsemönster som centrums struktur genererar. De båda noderna utgör platser med en mångfacetterad funktionalitet, som såväl bytesplats mellan kollektivtrafiklinjer till och från jobb, skola och aktiviteter, som en given mötesplats. Na-vet är ett nytillkommet tillskott som servar såväl centrum som resten av stan. Sedan kulturhuvudstadsåret 2014 har Väven inneburit en betydande kraftsamling med kultur centralt mellan Storgatan och älven. Annars är utbudet stort vad gäller bio, teater- och samlingslokaler med Folkets hus vid Vasaplan samt Norrlandsoperan vid Vasagatan.

Gång- och cykelvägar tangerar och passerar centrum, samt anknyter till angränsande stadsde-lar inom ramarna för rutnätsplanen, d.v.s. i både nord-sydlig och öst-västlig riktning. Särskilt betonade stråk hittas längs med Nygatan, Kungsgatan, Strandpromenaden och Östra Kyrkogatan. Sammantaget uppvisar de centrala stadsdelarna en jämförelsevis hög andel resor med hållbara transportsätt, av de resor som understiger fem kilometer.

Stadens första bro över älven, Gamla bron, byggs år 1863 och därmed får Umeå en anslutning till Kustlandsvägen vilket gav upphov till ett handelscentrum. Storgatan får en förnäm prägel och en representativ fasad vänd mot älven. Stadsplanen utvidgas år 1864, för att även gälla om-rådet väster om staden, från det som idag är Rådhusesplanaden till Brogatan. Detta utgör ett tidigt exempel på ett differentierat gatunät med större långgator, mindre tvärgator och ’ekonomigator’. De senare genomskar kvarteren och syftade bland annat till att öka brandsäkerheten. Brandskyddet var åter aktuellt 1879, varför det utvecklas genom komplettering med de breda trädplanterade Östra och Västra esplanaderna. Nio år senare var den omfattande stadsbranden ett faktum och stora delar av den ursprungliga staden brinner ner till grunden. Insatserna för att öka brandsäkerheten visade sig väl genomtänkta – både de östra och västra områdena om den centrala staden klarade sig från branden. Tack vare stadsdelens brandskydd går idag en betydande andel av Umeås äldsta och bäst bevarade byggnader att finna Öst- och Väst på stan. Året därpå planeras det nedbrunna området på nytt med en gatustruktur som liknar den nuvarande. De för Umeå karakteristiska trähusen är låga och byggda i en eller två våningar medan offentliga byggnader och pampigare bostadshus vanligtvis är stenhus byggda i tre våningar, vilket är resultatet av tidens byggnadsordning kan fortfarande återfinnas i olika kvarter.

Broparken anlades som stadens första park 1897 och antar en central roll i den västra stadsde-len i och med dess anknytning till handel, utbildning, sjöfart och landstransporter. Nästa år, 1898, utvidgas stadsområdet att gälla ännu en bit längre västerut. Regementsbyggnaderna inom Norrlands dragonregemente anläggs 1911 och är de första av sitt slag i staden och är därför av särskild vikt för den framtida regementsstadens utveckling. K4 med tillhörande byggnader är nogsamt inpassade efter den gällande rutnätsplanen och etablerade en tradition offentliga byggnader och verksamheter Väst på stan.

Ett skifte i stadsbilden sker för Umeå i allmänhet och västra stadsdelen i synnerhet år 1922, då en ny stadsplan antas. Denna nya epok speglar ett påtagligt avståndstagande från den strikta rutnätsplanen då den istället förespråkar oregelbundna, pittoreska gatumönster som anpassar sig efter befintliga förhållanden. Successivt kom den ursprungliga byabebyggelsen att övergå mot etableringar av större flerfamiljshus, men trots detta har ursprunglig byabebyggelse bevarats på spridda håll i närliggande kvarter

Stadsdelen präglas av en etablerad småskalig rutnätsstruktur med bredare huvudgator i öst-västlig riktning som försärker siktlinjerna, men även inslag som avviker från regelbundenheten. Dessa avvikelser i strukturen förmedlar alla sina egna berättelser om hur Väst på stan kommit att förändras över tid. Två vitt skilda skalor dominerar stadsbilden, från de intima två- och trevåningshus som anknyter till den mer småskaliga äldre bebyggelsen till de större institutionskvarteren i områdets norra delar. I huvudsak präglas stadsdelen av en medelhög sluten bebyggelse i dess centrala delar varför befolkningstätheten i Kungsgatans närhet tillhör en av de högsta i staden. Bebyggelse i områden längre från centrum tenderar däremot att öppna upp sig och vissa inslag av tät småhusbebyggelse skapar en upplevd kontrast. Punkthus längs Kvarnvägen och Ridvägen utgör undantag i och med avvikande struktur och högre byggnadshöjder.

Väst på stan samsas bevarad byabebyggelse och byggnationer från före stadsbranden med 40- och 50-tals lamellhus, varvat med egnahem och både större och mindre flerbostadshus i varierad ålder. Sammantaget skildrar respektive bebyggelsetyp lösningar typiska för dåvarande förutsättningar. Stadsdelens årsringar är därför tydliga och utgör ett särskilt utmärkande drag i stadsbilden.

Här finns alltid en närhet till parker, tack vare ett band av mindre och större sådana som löper genom stadsdelen. De mer ordnade parkerna och grönstrukturerna bör dock inte ta fokus ifrån de många lummiga gårdarnas grönska, som fortsätter att vara ett viktigt inslag i helheten. Trädrader bidrar till en grön upplevelse längs Storgatan, Skolgatan, Dragongatan. Överlag är det ont om lekmöjligheter i de centrala delarna. Väst på stan ligger Hedlundadungen som är en tallskogspark som erbjuder en mångfald av aktiviteter, inte minst för de barnfamiljer som valt att bosätta sig centralt.

I kontrast till det tillrättalagda utgör Tväråns dalgång, stadsdelens västra avgränsning, en tä-tortsnära grön korridor som erbjuder boende och besökare möjligheter till rekreation i en mer frodig och vildvuxen miljö med höga ekologiska värden. Väst på stan präglas även av tillgången till Umeälven, som löper parallellt med stadsdelen. Topografiskt påverkar älvsfåran området genom en sänkning av landskapet närmare vattenlinjen. Bebyggelsens relation till älven förstärks genom Västra strandpromenaden uppströms, som tillgängliggör strandlinjen och erbjuder vackra vyer över såväl älvens södra strand som Umeås älvsnära siluett, samtidigt som den är sammanknuten med ovanliggande bostadsområden. Slänterna som är vända mot vattnet skapar attraktiva lägen för såväl boende som besökare, något som tas tillvara bland annat genom Broparken. Såväl Strandpromenaden som Tväråstråket är viktiga kvaliteter. Både stråken i sig och kopplingarna till dessa bör värnas och utvecklas.

Väst på stan utmärkes av dess urbana kvaliteter, framförallt i närheten till Kungsgatan, inte minst tack vare de mindre butikerna som ger ett levande intryck. En bredd av verksamheter, av såväl samhällsmässig som kommersiell karaktär, finns i stadsdelen och bidrar till att skapa uppfattningen av en myllrande stadsdel. Till de offentliga verksamheter som är etablerade Väst på stan hör bland andra Brandförsvaret och Polismyndigheten, vilka ligger inpå varandra i stadsdelens norra delar. Vidare finns Drago-nens vårdcentral, äldrecenter, gymnasieskolan Dragonskolan, förskoleverksamhet, kommunen i Stadshuset på gamla K4 och Hovrätten närmare Broparken. Utöver dessa är ytterligare ett antal aktörer relaterade till samhällsservice lokaliserade inom Väst på stan; kyrklig verksamhet och organisationer inom ett flertal kategorier. Den kommersiella servicen utmärkes, i likhet med samhällsservicen, av sin bredd. Boende inom stadsdelen har tillgång till matbutik, hörnkiosk, djurbutik och optiker. Vidare erbjuds tjänster relaterade till körskola, frisör, gym och fysioterapeut och annan värkrelaterad verksamhet.

Storgatan och Skolgatan anknyter till de centrala delarna för bilister, medan Nygatan, Kungsga-tans handels- och verksamhetsstråk samt Strandpromenaden alla ansluter Väst på stan till cent-rum för fotgängare och cyklister över gamla E4 – som i övrigt har en viss barriäreffekt. Väst på stan tangerar gränsen till stadskärnan, men för boende på Hedlunda i stadsdelens östra del är avståndet till centrum drygt 1,5 kilometer. Sett till kollektivtrafikförsörjning ger 1:ans busslinje utmed Skolgatan en övervägande majoritet av invånarna tillgång till stomlinjenätet inom 500 meter från hemmet. Som en del av kategoriseringen Centrala stan sker en hög andel av resor kortare än fem kilometer med andra transportsätt än bil.

Mötesplatser och rörelsemönster är oundvikligen relaterade – möten sker där människor har möjlighet att röra sig och stanna upp. Umeås gång- och cykelvägar är indelat i ett huvudvägnät med särskilt hög standard för att skapa konkurrenskraftig gång- och cykeltrafik. Ett flertal av dessa huvud GC-vägar korsar stadsdelen och skapar möjligheter för naturliga mötesplatser. Ett sådant exempel är korsningen Kungsgatan–Brogatan där cyklarna möter handelsstråket. Stads-delen erbjuder många möjligheter för människor att mötas under varierade former. Bland de mest framträdande offentliga mötesplatserna ingår Broparken, med dess läge nära älven och centrum. Den böljande gröna ytan erbjuder sittplatser med god vy i en annars urban miljö, samt en genomströmning av människor som stärker intrycket av ett centralt och uppskattat inslag i stadsmiljön. Denna genomströmning av människor bidrar även till en känsla av trygghet även under senare tider på dygnet. I anslutning till Broparken ligger både parkour- och skateparken. Dessa utgör populära inslag som ökar känslan av liv och mångfald i parken, och bidrar till att locka en bredare demografi till platsen – här finns något för alla.

Väst på stan är en stor stadsdel, och i andra sidan ligger Hedlundadungen. Denna plats bör ses i ljuset av det annars till antalet få lekplatser i de centrala stadsdelarna, då den utgör den största och mest välutrustade. Detta gör Hedlundaparken till en självklar mötesplats för barnfamiljer som väljer att bosätta sig centralt – en på senare tid växande skara. Området kring Hedlunda-parken och Nolia är inte minst det område med högst täthet av mötesplatser utanför skola och jobb.

Genom stadsdelen gick Kustlandsvägen, där östra delen av Storgatan går idag, vilken utgjorde stadens representativa infart för de som kom norrifrån. 1864 utökades stadsplanen för att även gälla området österut mot Häradshövdingegatan och i samband med detta fick Storgatan ut-formning för att tydliggöra dess roll som huvudgata. I staden fanns mycket rum och här kunde således villor byggas i centrala lägen. De som lokaliserades i anslutning till paradgatan Storga-tan fick en finare prägel och karaktäriserades av trädgårdstomter och den gleshet som hör till. Umeå stad fick sin första offentliga tillrättalagda park år 1865 när landshövdingen upplät en del av residenstomten, den del som låg mellan residenset och kyrkan, till allmän promenadplats. Stadsdelens parker är betydande inslag som finns kvar av 1864 års stadsplan.

Redan under denna tid formulerade byggnadsordningen att planteringen av björkar var en prioritet, något som dock började på allvar mot slutet av århundradet. Östra esplanaden anlades 1879, nio år före stadsbranden. När branden rasade hejdade till slut esplanaden dess framfart och kom således att rädda den kvarvarande bebyggelsen Öst på stan vilket idag kan urskiljas i såväl respektive kvarters bebyggelseålder som inslag likt fängelset från tiden före branden. I området finns det från tiden efter branden bevarade trähus i två våningar, en typisk bebyggelse för både Umeå och tiden.

Industrin i staden utvecklades efter 1888, när återuppbyggnaden av Umeå tog fart. Bibanan mellan Umeå och Vännäs kom till i slutet av decenniet. Öst på stans i övrigt prydliga rutnäts-struktur bryts av en bit österut av en kurvig gata; här svängde järnvägens stickspår ner mot den gamla hamnen vid älven. Öst på stan blev Jakobsson & Erikssons snickerirelaterade verksamhet tongivande på en industritomt, där Konstnärligt campus ligger idag, som senare kom att användas av det Scharinska träsliperiet. Närheten till älven utnyttjades i och med att timret som användes för att tillverka pappersmassa flottades. Trä- och byggnationsindustrin fick även annan påverkan på stadsbilden; som en stor arbetsplats kom under början av 1900-talet bland annat arbetarbostäder och kontorsbyggnader att uppföras här som följd. Så småningom kunde befolkningsunderlaget bära ett mindre butikscentrum i korningen Storgatan-Häradshövdingegatan samt efter Kungsgatan. Sentida tillägg till bebyggelsen inkluderar inte minst Östermalm och Öbacka som började byggas ut under 80-talet, med Öbacka strand som bidrag under 2000- och 2010-talet.

Stadsdelen gatunät är inpassat i en prydlig rutnätsplan, där bland annat Storgatan och Östra esplanaden utgör tydliga inslag, bland annat med anledning av bredd och björkplanteringar. Bebyggelsen är till största del sluten, men av varierande höjdskala, både låg och mellanhög bebyggelse med en mångfald av arkitektoniskt grepp finns här. I de kvarter Öst på stan som fortfarande rymmer äldre bevarad bebyggelse ligger villor med träpanel, i övrigt lamellhus i tegel. Östermalm och Öbacka utgör dock avvikande inslag med sin höga, bitvis öppna och bitvis slutna, tegelbebyggelse. Detta bidrag till stadsdelen avviker även vad gäller gatustrukturen, då den frångår rutnätsplanen och tillämpar säck- och återvändsgator med parkeringshus utanför bostadsområdet mot järnvägen för att undvika trafik inom området.

De gröna gårdarna, de uppvuxna träden och de omgivande gröna stråken gör att Öst på stan upplevs grönt. Närmare stan ökar bebyggelsen och det gröna på gårdarna minskar. Gatorna kantas av fullvuxna björkar och här finns ett antal parker av varierande storlek och karaktär, bl. a. Rosendalsparken, Herrgärdan och Döbelns park. De mindre parkerna Herrgärdan och Rosendalsparken, varav den senare under ombyggnad, erbjuder öppna ytor med möjlighet till lek och aktivitet, men möjliggör även ökad genhet för passerande.

Stadsdelen är i stor utsträckning mycket flack, med sluttningar mot älvslandskapet. Här löper strandpromenaden parallellt jämte Öst på stan och Öbacka till Strömpilen, vilken möjliggör så-väl gång- och cykeltrafik som älvsnära rekreation – inte minst tack vare Öbackaparken. I östra delen av området minskar kontakten med älven och de tvärgående gator som kopplar stadsde-len till en av stadens kanske största och viktigaste gröna resurs – älvslandskapet – är få. Samtliga skogskvaliteter saknas, varför tillgängligheten till skogsområden och promenadstråk är viktig.

Verksamheterna som finns Öst på stan förefaller vara rätt utspridda, men fyra stråk kan identi-fieras ha extra tyngd. Östra strandgatan präglas av konstnärligt campus närvaro; här finns arki-tekt-, design- och konsthögskolans lokaler, Sliperiet och Bildmuseet granne med ett antal företagslokaler och IKSU. Längs Kungsgatans förlängning från centrum återfinns ett flertal restauranger och mindre butiker med sällanköpsvaror. Pilgatan, som tangerar de föregående, rymmer såväl bokkafé som hotell. Slutligen Storgatan som längs stora delar av dess sträckning er-bjuder en mångfald av privata och offentliga verksamheter (som exempelvis Trafikverket, Länsstyrelsen och Skatteverket).

Platser där möten sker som sticker ut är bland andra Sliperiets innovationscentrum som en kreativ arbets- och mötesplats, samt konstnärligt campus i allmänhet, evenemang i Döbelns park och inte minst Umeå Östra som station för tågtrafik. Just Östra stationen betonar stadsdelens roll som brygga mellan Universitets- och sjukhusområdet och centrum, samt skapar förutsättningar för en ut-vecklad stadsdelsservice. Särskilda stråk som influerar rörelsemönster är bland annat Kungsgatan som ansluter till gång- och cykelbron Svingen, samt Nygatan i egenskap av ombyggd gång- och cykelväg med särskilt fokus på oskyddade trafikanter med intentionen att främja dessa transportsätt. Områdets bus-sanslutningar består utav linje 1, 2, 5, 8, 72 och 75, vilket gör att man från området smidigt kan ta sig till flera destinationer i staden. Området har en av Umeå stads högsta andelar hållbara transportsätt för resor som är kortare än 5 kilometer.

Överlag finns varierad samhällsservice att tillgå för invånarna; förskolor, grundskolor, folkuniversitet, trafikskola och balettakademi är exempel på enheter för utbildning Öst på stan. Här finns dock ingen livsmedelsbutik ännu.